Det pågår såå himla mkt just nu att jag känner att jag verligen bara

kan ge upp allt man kämpat för.Verkligen alltihopa, vissa fattar inte att man

kanske inte är så stark som de tror.Och ärligt talat jag trodde själv att jag kunde

vara starkare och tåle mycket och bara kämpa och kämpa och kämpa.

Men vad ska man göra när det till slut bara säger ifrån??

Jag trodde inte det själv,men imorse fick jag faktiskt märka det själv att

jag MÅSTE för fasen bli egoistisk nån gång i livet nu och tänka på mig själv.

Idag skulle jag egentligen ha jobbat, inatt hade jag välldigt svårt att sova, tror ja somnade vid halv tre, tre tiden.Sen när man var uppe lite innan sex så var allting bra och så, jag gick till köket och vet att jag fixade kaffe, sen vad händer, jaa helt random så vaknar jag senare på golvet. Jag fatta ingenting, vart panikslagen och

grät som en jävla unge faktiskt, för ja fatta att ja hade svimmat.(hänt tidigare för ett tag sen)

Så jaa, då var det inget mer med det än att gå till rummet, lägga sig i sängen och fortsätta sova, för till jobbet gick ja inte iaf.

Sen hör man mobilen ringa och vad får man höra då?Juu är du på jobbet, aha vad gjorde du igår egentligen,var du ute,vem var du med å bla bla ba bla bla

bara massa tjaffs,skrik och misstänksamheter som alltid som ja inte pallar med mer.

Liksom tack för att du fråga aa men varför inte?hur mår du? eller jaa bara ett godmorgon eller vaaaad som heeeelst liksom!

MEN NEJ.

 aja dags att hålla de löftet jag faktiskt gav mig själv för lite mer än ett år sen,

Att jag aldrig ska acceptera att någon behandlar mig sådär igen, inget jag behöver i mitt liv faktiskt! Dags att kanske rensa lite i sitt liv om man får uttrycka sig så...

för jag tänker inte förändras för någon annan, tycker ni om mig, då får ni göra de för den jag ÄR! inte den NI VILL att jag SKA vara.

Over and out!

=)